Historik del 3:
Sportlovet hägrar
Välmående, hälsa och motion har varit ledmotiv för mycket som hänt i Grankulla. Uteliv i frisk luft – också i vinterväder – ansågs viktigt. Grankulla samskola var först med att införa sportlovet i skolorna år 1927, först 1933 blev det allmänt i hela landet. Gymnastikföreningens skidskolor och skridskoskolor passade bra in i sammanhanget. De flesta ordnades i samband med sportloven.
Reklam för skidskolan 1968
Barnskidskolan följde i stort det program som kommittén för barnskidskolor hade planerat. Det var ett samarbete mellan bl.a. Finlands Svenska Kvinnogymnastikförbund, Finlands Svenska Skidförbund, Konditionsfrämjandet och på finskt håll framförallt Suomen Latu. Många, främst mammor, har under årens lopp ställt upp som skidlärare, bl.a. Marga Bäck som var bland de första som fick barnskidlärardiplom från Suomen Latu. Totalt 33 namn på ledare har hittats i protokollen, endast en ledare är manlig.
Deltagarna i skidskolan var 5-10 åringar, indelade i två grupper enligt ålder. Åldersgränserna var inte så noggranna i praktiken. Huvudsaken var att barnen hölls upprätta och inte hela tiden låg omkull i snön. Helst skulle de också kunna klä av och på sig skidorna.
Men utrustningen ställde till problem. Ibland var det omöjligt för barnen att få på skidorna, eftersom bindningarna hade en teknik som gjorde ”att två vuxna måste kämpa för att sätta fast den i kängan”. Gunilla Cavonius minns att hon med föreningens övriga skidskollärare protesterade, till och med i pressen, och framhöll vikten av ordentlig skidutrustning för barn.
Skidskolan bestod ursprungligen av 9-10 lektioner. Under den första lektionen gick man igenom glid- och armrörelser, trampvändning, saxning och olika åkställningar i utförsåkning. Man tränade sig att falla och resa sig upp igen. Småningom blev det svårare och terrängen allt mer krävande. Till slut vågade man sig ut i Kasabergsspåret.
Spänning och flexibilitet
Skidskolan i Kasabergsskogen. Foto: Kit Buch-Lund
Skridskoskolorna startade med hjälp av ledare från Suomen Luistelijain Liitto, men rätt snabbt hittades ledarna i de egna leden. Unga mammor eller äldre skolflickor tog över ansvaret
Vintervädret var nyckfullt då som nu. Det gällde att vara flexibel och fatta snabba beslut inför brist på snö, is och ledare. År 1974 ställdes konståkningskursen inför ett överraskande problem då staden planerade en egen kurs för avancerade konståkare på planen i centrum. Gymnastikföreningen hänvisades till planen vid hälsogården för en anspråkslösare kurs.
Men “när dagen var inne för starten fanns det ingen is på nämnda bana och följaktligen inga deltagare heller. Däremot var det gott om deltagare på planen i centrum, men inga ledare. Summan av kardemumman blev att föreningens ledare Mona Sandell och Marie Nylund tog hand om idrottsnämndens deltagare och fullföljde kursen med 28 mer eller mindre avancerade konståkare i vanlig ordning.”
Starten på kursen karakteriserades som “något snöplig” men slutet var gott.
År 1973 hade allt gått bra från början till slut, fyra ledare klarade av ca 70 barn och avslutningen var festlig.
”Någon barnskidskola kunde inte heller denna vinter ordnas på grund av det nyckfulla vädret. Däremot lyckades barnskridskokursen över förväntan. Under sportlovet var fyra raska flickor från Grankulla samskola, nämligen Mona Sandell, Marie Nylund, Ylva Karlsson och Clara Sjöblom fullt sysselsatta med att lära ett sjuttiotal barn i olika åldrar ta de första vingliga skären på stadens båda skridskoplaner två timmar varje dag. Kursen avslutades med ett festligt uppvisningsjippo där föräldrar och syskon var tacksamma åskådare. Tillfället smalfilmades och fotograferades. Dessutom delade flickorna ur egenhändigt målade och textade diplom åt kursdeltagarna.” (Årsberättelsen 1973)
Strålande insatser av både ledare och barn!
Skridskomärken ritade av Berta Almark
Avsnittet är sammanställt av:
Marie-Louise Paqvalén, f.d. ordförande
Marianne Woivalin, f.d. sekreterare